Lyssnandets pedagogik - ett trauma, en upplysning?

Den här artikelns syfte är att göra en postkvalitativ filosofisk analys av den mångfacetterade förståelsen och upptagandet av fenomenet en lyssnandets pedagogik. För att undersöka detta genomförs diffraktiva läsningar med inspiration från Donna Haraway och Karen Barad. Diffraktiva läsningar innebär i denna studie att ett antal texter läses genom varandra och genom forskarens egna erfarenheter och kunskaper om ett fenomen. Analysen visar att det är möjligt att förstå erfarenheten av en lyssnandets pedagogik i termer av såväl en upplysning – Sapere aude – knuten till en transcendental ontologi, som ett trauma – Parrhesia – knutet till en relationell ontologi. Erfarenheterna kan överlappa och uppträda hos samma individ. De varandeteoretiska villkoren blir avgörande för i vilken utsträckning en lyssnandets pedagogik kan praktiseras med större öppenhet mot förändring och en multiplicitet av olika teoretiska och didaktiska möjligheter i förhållande till det pedagogiska arbetet. Detta visar sig särskilt tydligt i praktiserandet av dekonstruktiva samtal kring pedagogisk dokumentation av den egna praktiken. A Pedagogy of Listening – a trauma, an enlightenment? The aim of this article is to make a postqualitative philosophical analysis of the multifacetted understanding and uptake of the phenomenon of a Pedagogy of Listening. In order to do so, I undertake diffractive readings with inspiration from Donna Haraway and Karen Barad. In this study, diffractive readings mean reading chosen texts into each other and through the researcher’s own experiences and knowing about the phenomenon. The analysis shows that it is possible to understand the experience of a pedagogy of listening in terms of an enlightenment – Sapere aude – underpinned by a transcendental ontology, and as a trauma – Parrhesia – drawing from a relational ontology. These experiences can overlap and occur in the same individual. The ontological underpinnings will, however, be conclusive of to what extent a pedagogy of listening can be practiced with an openness towards change and a multiplicity of different theoretical and didactic  possibilities in relation to the pedagogical practices performed. This becomes especially apparent in the practicing of deconstructive talks around documented practices.