Michelangelo

Horst Bredekamp, professor vid Humboldtuniversitetet i Berlin och Tysklands för närvarande kanske mest uppmärksammade konsthistoriker, riskerar knappast att bli motsagd när han betecknar Michelangelo som “den mest betydande konstnären efter antiken”. Citatet är hämtat ur Bredekamps nyutgivna bok Michelangelo, som redan i sin titel markerar att den behandlar både personen och hans verk. För den som är något så när insatt i de senaste decenniernas Michelangeloforskning framstår detta som snudd på sensationellt. Litteraturen kring Michelangelo är oöverskådlig och befinner sig i exponentiell tillväxt, men numera förmår enskilda forskare enbart behandla delaspekter på hans liv och verk, och bara forskargrupper klarar av att försöka greppa helheten. Men Horst Bredekamp har lyckats åstadkomma ett häpnadsväckande enmansverk. Redan bokens yttre format är imponerande: den väger tre och ett halvt kilo och omfattar över  sidor med drygt  illustrationer. Bara den tvåspaltiga notapparaten upptar  sidor och litteraturförteckningen  sidor (med  titlar av författaren själv). Boken är utgiven av Klaus Wagenbach i Berlin och har den sobra och gedigna utformning som kännetecknar förlaget. Här letar man förgäves efter tryckfel; bara i litteraturförteckningen hittar jag ett par stycken. Ett sådant storverk snos inte ihop i en handvändning. Bredekamp deklarerar att han påbörjade sin Michelangeloforskning redan . Han säger också att han valt att koncentrera sig på verket snarare än på livet. Men för Michelangelo gäller i högre grad än för de flesta konstnärer att kännedom om biografin ger nycklar till förståelsen av hans konst. Och vi får veta mycket om hans oroliga liv, också sådant som kan tyckas mer eller mindre ovidkommande i sammanhanget. Dit hör till exempel redogörelsen för hur det gick till då han fick sitt krossade näsben, något som dokumenterats på alla porträtt av honom. Som femtonårig elev i den bildhuggarskola i Florens, som Lorenzo de’ Medici (“il Magnifico”) inrättat tilldelades han ett knytnävsslag av hetsporren Pietro Torrigiano, som senare blev engelsk hovskulptör. Viktigare är väl frågan om Michelangelos eventuella homosexualitet. Som intäkt för denna har man velat se de erotiskt färgade sonetter som han längre fram i livet tillägnade sin mer än trettio år yngre vän Tommaso de’ Cavalieri. Men Bredekamp menar att dessa snarare ansluter sig till en nygrekisk topos, som i diktens form hyllar gossekärleken, än ger belägg för praktiserad homosexualitet. Detta är inte det enda exemplet på hur Bredekamp oförskräckt ifrågasätter mer eller mindre etablerade “sanningar”. Forskningen har länge velat se ett uttryck för nyplatonism i verk sådana som Michelangelos grav för påven Julius II eller Medici-gravarna i nya sakristian i S. Lorenzo i Florens. Bredekamp