{"title":"C. A. Sandstén – ”wisförfattare och sångare wid positiv”","authors":"Håkan Lundström","doi":"10.58698/stm-sjm.v104i.8890","DOIUrl":null,"url":null,"abstract":"Carl August Sandstén, som var verksam kring mitten av 1870-talet, kombinerade visförfattande och visförsäljning med sång och positivspel. Mekaniska musikinstrument har en lång historia, men kring 1830/40-talen var de bärbara vevpositiven en nyhet för allmänheten. De kom till Sverige med kringvandrande, främst italienska, positivspelare eller positivhalare som de kallades. Många vandrade från provinserna Parma och Piacenza där säsongsresor var vanliga särskilt för dem som bodde i bergsbyarna. Krig och påföljande ekonomisk nedgång gjorde att allt fler gav sig ut på längre resor. En vanlig rutt gick via Wien och Berlin till Stockholm och vidare till S:t Petersburg. Vid sekelskiftet 1900 var omkring 150 italienska positivspelare registrerade i Stockholm, och många av dem vandrade också runt på landsbygden med sina visserligen portabla men ändå otympliga och tunga positiv. En del ägde sina positiv men många hyrde dem. De flesta spelade troligen helt instrumentala låtar, men det fanns också de som sjöng italienska sånger. Positivspel betraktades av myndigheterna närmast som en ljudförorening och en form av tiggeri, vilket ledde till lokala förbud av olika slag. Positivens storhetstid varade ungefär till 1920-talet, då även skillingtrycken hade spelat ut sin roll och andra medier började ta över, främst grammofonen och radion (Ord-Hume, 1978; Catomeris, 1988; Gotaas, 2002).","PeriodicalId":239149,"journal":{"name":"Svensk tidskrift för musikforskning / Swedish Journal of Music Research","volume":"120 1","pages":"0"},"PeriodicalIF":0.0000,"publicationDate":"2022-12-01","publicationTypes":"Journal Article","fieldsOfStudy":null,"isOpenAccess":false,"openAccessPdf":"","citationCount":"0","resultStr":null,"platform":"Semanticscholar","paperid":null,"PeriodicalName":"Svensk tidskrift för musikforskning / Swedish Journal of Music Research","FirstCategoryId":"1085","ListUrlMain":"https://doi.org/10.58698/stm-sjm.v104i.8890","RegionNum":0,"RegionCategory":null,"ArticlePicture":[],"TitleCN":null,"AbstractTextCN":null,"PMCID":null,"EPubDate":"","PubModel":"","JCR":"","JCRName":"","Score":null,"Total":0}
引用次数: 0
Abstract
Carl August Sandstén, som var verksam kring mitten av 1870-talet, kombinerade visförfattande och visförsäljning med sång och positivspel. Mekaniska musikinstrument har en lång historia, men kring 1830/40-talen var de bärbara vevpositiven en nyhet för allmänheten. De kom till Sverige med kringvandrande, främst italienska, positivspelare eller positivhalare som de kallades. Många vandrade från provinserna Parma och Piacenza där säsongsresor var vanliga särskilt för dem som bodde i bergsbyarna. Krig och påföljande ekonomisk nedgång gjorde att allt fler gav sig ut på längre resor. En vanlig rutt gick via Wien och Berlin till Stockholm och vidare till S:t Petersburg. Vid sekelskiftet 1900 var omkring 150 italienska positivspelare registrerade i Stockholm, och många av dem vandrade också runt på landsbygden med sina visserligen portabla men ändå otympliga och tunga positiv. En del ägde sina positiv men många hyrde dem. De flesta spelade troligen helt instrumentala låtar, men det fanns också de som sjöng italienska sånger. Positivspel betraktades av myndigheterna närmast som en ljudförorening och en form av tiggeri, vilket ledde till lokala förbud av olika slag. Positivens storhetstid varade ungefär till 1920-talet, då även skillingtrycken hade spelat ut sin roll och andra medier började ta över, främst grammofonen och radion (Ord-Hume, 1978; Catomeris, 1988; Gotaas, 2002).