Om termen ”affektlära” och det svenska ordet ”affekt” i diskussioner om 1600-talets och det tidiga 1700- talets musik

Abstract

Intresset för affekt och dess betydelse för mänskligt agerande har under det senaste halvseklet vuxit sig allt starkare inom en rad forskningsområden. Vad gäller musikforskning är detta dock långt från nytt. Relationen mellan musik och affekt har varit föremål för omfattande diskussioner sedan antiken. För 1600- och 1700-talens europeiska teoretiker och musiker var musikens förmåga att uttrycka och uppväcka affekter central. 1700-talets affektbegrepp hade dock inte samma innebörd som termen ”affekt” har i nutida affektteori, utan refererade till definierbara och medvetna emotionella tillstånd som var möjliga att verbalisera, som exempelvis sorg, glädje och rädsla. Termers innebörder förskjuts eller förändras ibland över tid, det är något som all historiografi måste ta hänsyn till. De ord och begrepp som vi använder färgar vår förståelse, och dessa betydelseskiftningar kan ge upphov till missförstånd. Termen affektlära (ty. Affektenlehre, eng. doctrine of the affections eller theory of the affections) har sedan tidigt 1900-tal använts i litteratur i musikestetik och musikhistoria. Begreppet etablerades av tyska musikforskare1 men är välbekant även från svensk musikhistorieundervisning.2 Affektlära kan i diskussioner om europeisk 1600- och 1700-talsmusik referera till periodens estetiska åskådning att musikens roll var att uppväcka specifika affekter hos åhörarna.3 Ofta inkluderar termen även uppfattningar om hur tonsättaren kunde uttrycka eller representera olika affekter i musik.4 Ibland förmedlar litteraturen intrycket att 1700-talets musiker och teoretiker använde termen affektlära i betydelsen av en mer eller mindre allmän, detaljerad, statisk, närmast schematisk och mekanistisk lära om hur musikaliska parametrar som intervall, melodiska figurer, rytmer och tonarter skulle användas för att objektivt kunna representera specifika affekter.5 Detta har dock under senare tid ifrågasatts av bland andra Buelow (1983, s. 397–400). Denna artikel undersöker vilka eventuella missuppfattningar som en användning av termen affektlära i diskussioner om 1600- och 1700-talens musik kan förorsaka. Vidare undersöks vilka eventuella missförstånd som kan uppkomma då ordet det svenska ordet affekt används i musikforskning som motsvarighet till 1700-talstyskans Affect.6