Temporalitet i visuell kultur: Om samtidens heterokrona estetiker

Abstract

I sin doktorsavhandling Temporalitet i visuell kultur: Om samtidens heterokrona estetiker tar Ann-Louise Sandahl grepp om vår tids ödesfråga: klimatkrisen och antropocen. Hon gör så genom att undersöka hur ett antal konstverk och andra visuella uttryck (för enkelhets skull nedan “konstverken”) – huvudsakligen nutida – gestaltar denna fråga. Men det är Sandahls eget engagemang som driver boken framåt, minst lika starkt som konstnärernas, om vilka hon skriver. Detta är avhandlingens styrka och svaghet. De akademiska resonemangen underblåses av en genuin omsorg ommänniskan och världen, lika angelägen som existentiell. Men vinden blåser i en enda riktning och alla tolkningar leder till samma slutsats. I antropocen – ett begrepp som vissa tolkar som “människans tidsålder” – måste människan lära sig omfamna posthumana, planetära perspektiv. Temporalitet, dvs förståelsen och gestaltningen av tid, i konstverken är projektets fokus. Den moderna föreställningen om en kumulativ, kronologisk tid – “standardtiden”, klocktiden – är otillräcklig idag, hävdar Sandahl. Den kan inte mäta eller konceptualisera de flerfaldiga, olikartade temporaliteter över vitt skilda tidsskalor som människan idag, på grund av klimatkrisen, måste förhålla sig till. Därför, menar Sandahl, behöver vi nya narrativ och gestaltningar av tid som ger utrymme åt större temporal komplexitet. Sandahl tar utgångspunkt i ett antal teoretiska begrepp med det syftet, såsom heterokroni, ett begrepp från biologin som tagits över av konstvetarna Nicolas Bourriaud, Keith Moxie och Dan Karlholm; kronoskopi, Paul Virilios alternativ till “kronologi”; anakroni, en positiv omvärdering av begreppet “anakronism”; Brian Enos det långa nuet; och förstås själva begreppet antropocen, som kemisten och nobelpristagaren Paul Crutzen lanserade år  som beteckning på en ny geologisk epok präglad av människans påverkan på planeten. Med hjälp av dessa begrepp bygger Sandahl ett mångfacetterat men sammanhållet teoretiskt perspektiv på förståelsen av tid, utifrån vilket hon tolkar konstverkens gestaltningar av temporalitet. Avhandlingens främsta syfte är att pröva och visa hur undersökningsobjekten kan generera ny kunskap om “samtidens temporala väv i en klimatmässigt känslig tid”. Ett sekundärt syfte är att placera visuella studier (och underförstått konstvetenskap) i det växande akademiska fält som kallas miljöhumaniora eller grön humaniora (environmental humanities). Sandahls bok är ett exempel, menar jag, på vad man kan kalla “den nya sortens avhandling i konstvetenskap” (om än den ej längre är så ny). För det första har boken ett rimligt omfång. Med rimligt menar jag avpassat till det hårdare kravet på doktorander idag att genomföra doktorandutbildningen på fyra år. För det andra har den ett tema med hög samtida aktualitet. Dessa två aspekter gör avhandlingen läsbar och läsvärd, även utanför kretsen av ämneskolleger.