Paradigmet och fältet

Vid fältarbetsseminariet i Vörå 1965, arrangerat av det nygrundade nordiska studerandeförbundet NEFA, kunde det konstateras att fältarbetet, åtminstone som det uppfattades av de finländska studerandena, var ett tämligen okänt fenomen i de övriga nordiska länderna. Av de finländska seminariedeltagarna hade flertalet deltagit i hembygdsexkursioner som ännu under 1960-talet arrangerades av universitetens nationer, andra hade varit stipendiater vid diverse arkiv. I övriga Norden innebar fältarbetet närmast tematiska intervjuresor till särskilt utvalda platser, där arbetet utfördes av enskilda forskare på basen av frågelistor eller bilddokumentation i grupp. Frågelistmetoden, som vid den här tiden var dominerande i de övriga nordiska länderna, användes i Finland endast som ett komplement till övriga forskningsmetoder. Det finländska fältarbetets holistiska profil kunde liknas vid antropologins "fieldwork" eller deltagande observation, och tedde sig så livskraftig att den efter Vöråseminariet kom att införas även i de andra nordiska länderna som en "ny tradition". När den unge svenske etnologen Åke Daun använde den norska socialantropologiska fältforskningsmetoden i sin år 1969 publicerade bok Upp till kamp i Båtskärsnäs sågs detta som något banbrytande. I Finland var metoden däremot inte ny.