Riktlinjer för lek - då och nu : förändringar av kommuners planering av platser för barn under ett decennium

Abstract

Det senaste decenniet har planeringskontexten för barns platser i staden förändrats. Barnkonventionen blev lag år 2020 och under de senaste tio åren har Boverket publicerat vägledningar samt allmänna råd kopplat till friyta vid skola, förskola och fritidshem. Flera reformer inom skolväsendet har resulterat i en trend mot större skolenheter och en strategi mot en tät och blandad stad som har medfört förändrade förutsättningar för skolornas utemiljöer. Samtidigt blir antalet lekplatser färre och friytan per elev på Sveriges skolgårdar minskar. Med denna bakgrund samt det faktum att det är kommunernas ansvar att planera och gestalta barns platser har vi undersökt hur kommunernas riktlinjer gällande dessa platser har förändrats under det senaste tio åren. Med utgångspunkt i en tidigare studie där 27 svenska kommuners riktlinjer för barns utemiljöer undersöktes har vi, ett decennium senare, återigen tagit del av samma kommuners kvalitativa och kvantitativa riktlinjer för barns utemiljöer. I studien jämförs riktlinjer för skolgårdar, förskolegårdar och lekplatser med riktlinjer som samlades in för tio år sedan. Jämförelsen ger intressanta indikationer på hur kommunerna hanterar den förändrade förutsättningarna för planering av barns utemiljöer samt den fortgående utvecklingen av minskade ytor för barns i staden. Resultatet visar att fler kommuner idag har riktlinjer för barns utemiljöer än för ett decennium sedan och att dessa har blivit mer likriktade. Barnkonventionens status som lag, samt Boverkets vägledning och allmänna råd för friyta vid skola, förskola och fritidshem kan vara en möjlig förklaring. Det har också skett en ökning av antalet kvalitativa målsättningarna samtidigt som det fortfarande är en stor spridning på de kommunala förvaltningar och enheter som ska hantera de olika riktlinjerna. De kvantitativa mått uttryckta i kvm/barn som anges i riktlinjerna ligger nära de mått som Boverket anger som rimliga, samtidigt som fler kommuner anger att avsteg och att flexibla mått kan accepteras utifrån närhet till grönområde eller beroende på vilken typ av bebyggelse skolan eller förskolan ligger i. Det senaste decenniets förändring mot allt mer ”flexibla” mått för barns utemiljöer leder i praktiken till att Boverkets rekommendationer om storlek på friyta i de flesta fall endast efterföljs vid bästa tänkbara förutsättningar. De ökade antalet rättsfall som prövar gränserna för vilka ytor som är rimliga för barn kan indikera en ökad medvetenhet om barnrättsperspektivet.