Kanonerna på Vasa

Abstract

I artikeln får några omskrivna och utställda ”museikanoner” utgöra underlag för en diskussion av museernas och medias förhållande till vad som skulle kunna kallas för föremålens tragiska materialitet. Det jag framförallt vill belysa är hur museer och medier begagnar sig av två motsatta sätt att relatera till de flerhundraåriga kanonerna. Översiktligt kan dessa förhållningssätt, eller kulturella praktiker, beskrivas som att antingen tar man döden ur föremålet eller så placerar man tvärtom tydligt döden i föremålet. I det förra fallet blir kanonen omvandlad till, eller primärt förstådd som, någonting annat än ett vapen. I det senare fallet sker det omvända, att man på olika sätt understryker kanonens kapacitet för att åstadkomma död och förödelse. I artikeln diskuterar jag förekomsten av detta dubbla förhållningssätt med hjälp av några exempel hämtade från örlogsskeppets Vasas kanoner, alltså det kraftigt bestyckade krigsskepp som gick till botten i Stockholms ström under sin jungfrutur 1628, och som sedan under stort medialt buller och bång togs upp till ytan sommaren 1961.